Livet blev inte som planerat

Nu är det nästan fyra månader sedan vi pratade här. De här fyra månaderna har fört med sig så mycket förändring som jag inte hade någon aning om just då. Precis allting har ändrats, förutom att jag fortfarande har mina två ben, två armar, två ögon, en näsa och mun. Jag lever i en ny värld både inuti mig och utanpå.

Som jag försökt skriva det här på ett trovärdigt sätt. Utkasten samlas på hög och de flesta av dem fungerar inte. Hur mycket kan man säga? Hur lite? Hur skall man sätta ord på ett kaos utan like? Men vi försöker.

Förra hösten fick jag rätt plötsligt tre intensiva panik- eller ångestattacker under loppet av två veckor. Jag var inte helt säker på varför just då men inser nog att det var all stress jag haft. Stress för att jag kände mig så oduglig på alla plan. Inget jag gjorde verkade bli bra men jag var så fruktansvärd bestämd att ändå inte ge upp. Så jag pushade och pushade och pushade. Det blev inte bättre.

Jag började gå i akutpsykiatrin där jag fick tala med en sjukskötare. Hon lyssnade på allt och inget och blev en trygg punkt i vardagen. Efter mina panikattacker var jag så utmattad i flera veckor och liksom rädd för min omgivning. Jag hade inte känt så på kanske tio år, det var obehagligt.

Sakta sakta tog jag mig igenom dag efter dag. Jag mådde väldigt dåligt, på ett sätt jag inte mått på många många år. 2020-2021 har absolut varit bland de tuffaste i mitt liv. Jag upplever en rätt daglig ångest men den är på en nivå som jag kan hantera. 2020-2021-ångesten var något annat. En kletig djup grå sörja av extremt intensiv sorg. Allt kändes liksom hopplöst, som att det inte fanns något ljus i tunneln. Kanske var jag deprimerad också.

Det blev inte lättare då det nya året kom. Jag njöt av snön, den var underbar, men jag var också så ledsen och trött. Jag hade kämpat i tre år med mitt företag utan resultat. Räkningarna kom varje månad, utgifterna var praktiskt taget alltid större än inkomsterna. Jag fick inget gjort. Och när jag trots allt blev klar med någon uppgift, marknadsförde lite, vad det nu var, var resultatet helt intetsägande. Det blev tungt att vakna om morgnarna och veta att jag igen skulle behöva ta tag i det där helvetet som inte ledde någonstans. Jag hade inga rutiner, jag hade gnagande oro, jag hade en hemsk stress orsakad av bristen på pengar. Samtidigt läste jag överallt om alla andra företagare som fick stipendier, stora kunder, lyckade förhandlingar. Jag kände inte igen mig och stressen blev ännu större.

I mars-april bröt jag ihop helt och hållet. Fy FAN. Jag tittar tillbaka på Julia då och känner inte igen henne. Det var någonstans i röran med att söka jobb efter jobb efter jobb och försöka lämna in min inlämningsuppgift för den skola jag sökte till, där jag trodde jag fick något fel. Pulsen var en miljon och ångesten likaså. Jag kunde bara ligga ner men kroppen vilade ändå inte. Mina alla organ skrek efter kärlek. Skrek på mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Då bestämde jag mig att jag måste pausa och stänga mitt företag, trots alla försök att få det att fungera.

Nu är det flera månader sedan dess.

Jag tog min paus och har inte haft dåligt samvete för den. Snarare tvärtom – hur kunde jag behandla mig så dåligt innan? Dåligt samvete för att jag inte lyssnade på signalerna. Jag var så otroligt ledsen och jag bara pushade mig till mina yttersta gränser utan att bry mig. Det är inte kärlek eller vänskap.

Jag vilade hela maj. Trött trött trött. Vilade, tackade nej till saker, etc. Kanske var det bra att jag hann få det för sen blev allting hemskt igen och jag dog litegrann. Jag vill inte gå in på det mer än med att säga att jag haft hjärtesorger hela sommaren och att … ja, det här året verkligen har testat mig. Min kropp är svintrött av sorg. Jag har separerats från någon jag älskat så otroligt mycket, någon jag sett upp till mer än någon annan. Men jag har alla fina minnen kvar och jag står ju fortfarande på benen.

Livet blir aldrig som man tänkt sig, på gott och ont.

Det är 23 augusti 2021. Allting har ändrats, skiftat färg. Förra torsdagen tog jag mina sista promenader, sista stänga och öppna dörren, sista måltiden i Åbo. Jag tackade huset som varit mitt hem de senaste fyra åren och kände mig redo att göra något annat. Förra veckan var mina sista dagar på min familjs café efter hela 9 år. Jag vinkade adjö till kompisar och packade packade packade. Ett helt liv ner i lådor, tänk så lustigt. Torsdag kväll tog jag, mamma, pappa och Berran färjan över till Stockholm och körde sedan hela vägen ner till Köpenhamn där jag nu bor. Ja, jag bor i Köpenhamn. Och idag är min första arbetsdag.

Artikeln har uppdaterats augusti 23, 2021

23