Kolumn: Världsdagen för psykisk hälsa

Idag är det världsdagen för psykisk hälsa och Falka vill naturligtvis uppmärksamma det.

Psykisk hälsa angår varendaste en och då vi läser nyheter och följer med händelser i världen, ser siffrorna kring människors välmående rätt dystra ut. Å andra sidan sker en slags positiv utveckling parallellt med detta, eftersom alltfler också verkar våga ta steget att faktiskt söka hjälp. Terapi i alla former är så otroligt viktigt och varenda person i behov av terapi borde också ha möjlighet att få det. Verkligheten är tyvärr inte alltid sådan.

Jag har i hela mitt liv lidit av väldigt stark ångest och troligtvis också en underliggande depression sedan jag var ung. Det har tagit sig uttryck på många sätt, som bland annat social fobi, extrema kropps- och utseendekomplex och panikattacker som jag har väldigt svårt att hantera. Dessutom är jag orolig i kroppen mest hela tiden och har ofta levt i ett vakuum av tankar kring att det värsta kommer att hända. Tvångstankar och -handlingar har också präglat mitt liv och ett mörker som knappast många runtom mig ens vet om.

Jag började gå i terapi ”på riktigt” för tre år sedan då jag efter tio års paus plötsligt fick en rad panikattacker som var så kraftiga att jag var helt matt i flera dagar efteråt. Jag gick naturligtvis också igenom en massa andra saker, som livet så ofta bjuder på, men panikattackerna och känslan av att aldrig vara tillräckligt bra eller vacker eller älskad var extra stark.

Samtalsterapi har gjort mycket för mig – dels är det skönt att bolla tankar med en klok professionell terapeut, dels är det viktigt att hitta ord för saker man kanske inte ens visste att man lider av. Det här har hjälpt mig att stanna upp och fundera – varför tänker jag på x just nu? varför känner jag x i situation a, b och c? – men också fått mig att se mitt eget värde lite tydligare.

Samtalsterapi är bara en av många former av terapi. Det är också viktigt att röra på sig och på sätt och vis fysiskt och nästan bokstavligt talat skaka av sig den där ångesten. Jag hittade tillbaka till träning och träningsglädje för ett år sedan och en av de absolut bästa medicinerna mot tunga mörka tankar, har blivit promenader. Det spelar inte jättestor roll om det är i en tyst park eller i en livlig stad, jag brukar ofta lyssna på lugnande röster i form av podcasts och strosa runt. Att använda benen, att få frisk luft och att få distans från det som känns jobbigt är helt avgörande.

Träningen har också fått mig att tycka om mig själv mer. Den är som ett experiment där jag enkelt kan följa med hur mycket tyngre jag kan lyfta eller hur mycket längre jag kan springa eller om jag kanske en vacker dag till och med klarar en pull up. Och vänta, det hände häromveckan! Jag gjorde min första pull up! Träningen ger mig en känsla av mental styrka och en kärlek för den kropp jag så ofta förbannat. Träning löser absolut inte alla mörka tankar men gör det lättare att hantera dem samtidigt som de minskar i antal.

Jag har också helt medvetet minskat min stress. Att lämna Finland 2021 var en stor hjälp för mig av många orsaker. Jag fick konkret distans från sådant som åt upp mig inifrån men jag växte också och blev mer självständig i mitt nya land. Jag började bestämma över mig själv och min tidsanvändning i mycket större grad och kunde ge upp sådant som jag inte mådde bra av, åtminstone i viss grad. Jag har också lärt mig att ta pauser vid behov och vila länge om jag är trött. Jag har slutat pressa mig själv tills jag lider, vare sig det gäller att hinna med allt på en dag eller uppnå ett långsiktigt mål på minimal tid.

Jag har också lärt mig att omringa mig av människor som är snälla. Jag har inte tid för människor som gör mig miserabel. Jag är så glad att säga att jag har väldigt söta vänner med fötterna på jorden, som jag kan se att på riktigt älskar mig för mig. Trots att jag fortfarande har social fobi och är extremt introvert, är det skönt att veta att man har sina personer därute.

Om jag ser tillbaka på livet för tre år sedan då jag började i terapi, kan jag lugnt konstatera att jag i det stora hela mår mycket bättre. Det är inte att påstå att jag på något sätt skulle vara fri från depression eller ångest men det har blivit bättre. Sedan dess har jag flyttat till ett nytt land där jag i stunden endast kände en annan person och haft ett flertal jobb som tillåtit mig att uppleva nya miljöer, utmaningar och människor. Jag har upplevt hur det är att vara totalt pank och leva från månadslön till månadslön men lyckligtvis lyckats vända på det sakta men säkert. I ett skede vågade jag till och med ut på dejter, vilket slutligen resulterade i ett nytt och fint förhållande.

För tre år sedan skakade jag på soffan i vardagsrummet och vågade inte röra på mig, för att rummet skrämde mig efter panikattackerna. Jag trodde att jag skulle dö om jag rörde en sena. Jag kände mig värdelös och som den sämsta människan på jorden. Allt jag upplevde kändes som ett ”jag håller med, du är värdelös” från omvärlden. Varenda dag var som en grå gyttja av ångest och jag hatade att vakna om morgonen. En ny dag av sorg, hur orkar man ens? Det blev inte lättare på en lång tid men jag kan se en så stor skillnad på det jämfört med idag.

Idag orkar jag göra dagliga långa promenader, vilket för mig är stort. Visserligen kommer panikattackerna ibland men verkligen med betoning på ibland. Mitt liv är självständigt och mitt. Det har gått framåt och det är jag tacksam för. Stundvis känns det som att det går bakåt, flera stora kliv, men det vänder igen efter ett tag.

I år fyller jag trettio. Det känns stort men samtidigt är jag långt ifrån var jag trodde att jag skulle vara i den åldern. Det fanns en tid då jag trodde att jag skulle ha det typiska familjelivet med villa, volvo, vovve vid 27 men jag är glad att det inte blev så. Vad som än händer och när det än händer, så har det en logisk förklaring i min berättelse. Det är svårt att tro på ibland men det är lätt att förstå i efterhand.

I skrivande stund är jag arbetslös, för att jag sade upp mig från ett jobb som gjorde mig olycklig. Det ger en viss slags panikkänsla att jag endast fått avslag under de senaste månaderna av jobbsökning. Å andra sidan har jag överlevt allt jag någonsin upplevt hittills, så varför skulle jag inte klara av även detta? Min vän påminner mig alltid om att den här tiden i livet kommer att vara en liten liten bit av allt jag någonsin gått igenom. Det är tungt nu men det går över.

Jag fortsätter gå i terapi och mina promenader vill jag aldrig ge upp. Jag hoppas styrketräningen kan stärka min mentala muskel ännu mer och jag hoppas att min ekonomi också ser bättre tider snart. Det må vara en klyscha men om någonting, så får man ännu mer skinn på näsan då mycket går i stöpet. Hade jag inte fått uppleva mitt allra fattigaste år någonsin, hade jag nog inte blivit så smart med pengar som jag är idag. Hade jag inte gått på alla energislukande dejter som lämnade mig med tårar eller känslor av tomhet, hade jag heller inte träffat min pojkvän. Och alla jobb jag haft, de har varit jobb i riktning mot det som en dag blir mitt heltidsjobb, ett som jag kommer att älska.

Det är minst sagt tungt att gå igenom livet men det har alltid bevisat mig att det vänder. Om du är ledsen idag, betyder det inte att du är det imorgon eller om ett år. Om du tror att det inte finns någon lösning på dina problem, lita på mig när jag säger att det finns. Det kommer att gå över, du kommer att känna glädje igen.

Du är värdefull och du kan överleva allt. Jag lovar.

-Julia

Vad betyder världsdagen för psykisk hälsa för dig?

Klicka gärna på hjärtat nedan om du gillade artikeln!

Följ FALKA på sociala medier:
Instagram
Facebook
Linkedin

Artikeln har uppdaterats oktober 28, 2023

6