Kanske är jag alltför påverkad av min egen Instagram-bubbla, kanske det. Men jag slutar inte förvånas över det faktum att människor är inspirerade av och rentav vill vara som familjen Kardashian.
Jag inser plötsligt att mitt anti-kardashianfilter på Instagram helt klart inte fungerat. Rycker på axlarna lite småirriterat.
Världen över sker naturkatastrofer. Världen över verkar klimatförändringen visa sig. Glaciärer smälter, landområden översvämmas och vintrarna känns plötsligt mycket varmare än då jag var barn. Samtidigt sliter alltför unga människor vid symaskiner i sweatshops för västvärldens modemedvetna, fullständigt ätbar mat slängs bort för att den passerat ett påhittat datum och skogar huggs ner för att bli bostadsområden med asfalt i blomrabatten. Och runtom i värden, finns människor som inte ens har råd med mat och vatten.
Jag är arg och det har jag varit länge. Men var jag någonsin lika arg som jag blivit efter att denna absurda lyxtrend blev så påtaglig? Mina tankar går åter till Kardashian-familjen och jag tänker på det glam dessa personer lever i. Jag tänker på att det finns rika områden i praktiskt taget alla städer, där hus liknande herrgårdar byggs upp och de vackra naturområdena runtomkring ersätts med symmetrisk stenbeläggning. Jag tänker på noll skavanker och fläckfria liv. En känsla av obehag kryper längs nackhåren.
Varför är det felfria så åtråvärt? Hur kan det komma sig att vackra fräknar döljs under krämer för att huden skall vara tom? Varför retuscheras bilder så rynkor, bristningar och gråa hår inte längre syns? Hur kommer det sig att fullständigt fina fungerande hem totalrenoveras bara för att?
Någonstans djupt inne i min själ, har det alltid varit viktigt för mig att få leva naturligt. Egentligen kan jag inte ens förklara vad det riktigt betyder men jag vet vad jag menar när jag ser det. Jag är ju själv helt och hållet prickig av födelsemärken och ganska kort, 161 cm över havet. Många saker jag använder i kläd- och prylväg är gamla gamla och har inte uppdaterats på länge. Min telefon är sprucken på många plan och kameran inte särskilt skarp (tänk er jättedålig kamera men värre). När slutade det egentligen vara charmigt med brister och unika drag? Varför fortsätter vi sträva efter det fläckfria då vi vet att något sådant inte finns?
Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen. Kanske är det bara jag som brusar upp för ingenting? Samtidigt vet jag hur många, inklusive jag själv, inte kan låta bli att ifrågasätta sitt egenvärde.
Här och där dyker tanken upp: jag kunde vara lite hetare, livet kunde vara lite snyggare. I alla dessa år har vi diskuterat problematiken kring att många av oss ser negativt på våra egna kroppar, för att i nästa stund skåda en porslinsvacker modell. Älska dig själv men inte förrän du varit under kniven! Det skall konsumeras mindre och planeten skall älskas mer, samtidigt som våra förebilder inte kan äta ett äpple som av misstag föll på golvet. Och du är förresten inte välkommen med i våra inredningsmagasin om du fortfarande använder trasiga handdukar, fy fan.
Tittar mig själv i spegeln. Vet inte ens åt vilket håll hårknuten var tänkt att riktas. Kaotiskt är det i alla fall. Mina hemmakläder påminner om en urtvättad pyamas. Vissa kläder har hål för att jag länge var för pank för att köpa sytråd.
Och mitt i allt detta, är livet vackert. Idag är en ny dag och jag kanske kan ta en skön promenad. Jag har drömmar jag jobbar för och många älskande människor i mitt liv. Mina födelsemärken, det spretiga håret och alla mina otaliga håliga handdukar drar en lättnadens suck. Livet är ganska fint trots allt och då börjar mitt efternamn inte ens på K.
-Julia
Klicka gärna på hjärtat nedan om du gillade artikeln!
Följ FALKA på sociala medier:
Instagram
Facebook
Linkedin
Artikeln har uppdaterats januari 12, 2024
12
Lämna ett svar