Parkerar cykeln med pulsen i skyarna och går in på kontoret. Säger hej till någon som är minst tio år yngre, frågar hur min tjugo år äldre kollega har det och nickar ett hallå till de jämnåriga. Människor med alla slags ansikten, alla färgers hår och alla sortens kroppar. Människor som levt egna unika liv och som av en händelse börjat på samma arbetsplats, samtidigt.
Det känns rikt.
Gymnasietiden var hundraåttio. Små människokluster där alla medlemmar klädde sig lika, där det fanns de ”populära” och restschacket. Det var personerna alla i skolan kände, de som hade lätt för att prata framför publik och de som alla ville vara. De snygga, de heta. Och så fanns det alla andra vanlisar. De som var osynliga, inte ett pip visste någon om dem.
Jag vill tänka att amerikanska filmer inte visar sanningen. Korridorerna där tiden verkar stå still, ljudet försvinner och allt går i slow motion, då skolans elit marscherar fram. Jag vill tänka att det är filmiskt, något av en lögn och fantasibild. Men det är långt från så enkelt. Också i vår värld, en ocean från USA och trumpetpresidenter, finns gymnasiehierarkier. Också här, i lyckligaste Norden.
Det slår mig att livet som vuxen är motsatsen. Man är vän med alla man tycker om och klickar med, vare sig klädstil, musiksmak eller hur bra de är att prata på fest. Och är man inte vän, så sitter man ändå tillsammans och låter personerna vara i ens liv. Du får gärna vara hur blyg och osynlig som helst, så länge vi har det bra ihop. Välkommen till min värld. Vilka hobbyer folk har eller vilka andra de umgås med, är irrelevant på alla plan. Ute i vuxenlivet finns inga bubblor och idag är vi vänner med dem vi kanske aldrig ens hade vågat tänka tankar om i tonåren.
Jag kommer ihåg att Katedralskolan i Åbo var mitt eget separata samhälle. Inom skolans väggar gällde skilda regler. Utanför väggarna var det annat – men vem brydde sig om den världen? De som var tokiga nog att ha flick- och pojkvänner i en annan skola… det måste ju vara något fel med dem. ”Han med tjejen i grannstaden”, det rös man till av.
Finlandssvenskheten och att följa reglerna var livsviktigt för överlevnad, vi var antiloper på savannen. Spring fort, fort, så lejonen inte hinner ikapp. Mitt behov att passa in var minst sagt stort. Jag köpte en ful väska i veganskt läder i hopp om att vara något, kanske den skulle se ut som en Michael Kors. Snart skulle det visa sig: veganskt läder är bara en fin omskrivning av plast. Jag såg så klart också till att vara riktigt aktiv på Facebook för att skapa ett namn för mig, för hur går det om ens namn inte säger folk något?
Idag är jag totalt anonym i det samhälle jag lever i. Att råka på någon bekant i Köpenhamn är mer osannolikt än att hitta den där höstacksnålen. Vad innebär det ens att vara populär idag? Står männen i kö för en dejt med en eller vill vänner träffas ute på stan för att ”bli sedda med en”? Kan någon svara mig? VAD INNEBÄR DET ATT VARA POPULÄR?
Jag tänker på mina vackra, skavankiga vuxenvänner. Deras kloka hjärnor, deras egna sätt att leva livet, deras unika ansikten och kläder. Hur snälla de är mot mig, hur mycket vi alla genuint bryr oss. Ingen av dem försöker vara mer än de är, ingen av dem är mer än de är. För hur skulle man ens kunna vara det, hur kan man vara mer än hundra procent? Gymnasiehierarkierna dör sekunden det tredje året är över och kommer aldrig någonsin tillbaka.
-Julia
Klicka gärna på hjärtat nedan om du gillade artikeln!
Följ FALKA på sociala medier:
Instagram
Facebook
Linkedin
Artikeln har uppdaterats april 26, 2025
Lämna ett svar