Dag 380 på hemmakontoret. Om och om igen hade jag skickat iväg ”Tack för att du tog kontakt” och ”Nej det fungerar inte så” och ”Ja men det låter ju bra”, signerat ”Vänlig hälsning Julia”. Då klockan slog nio noll noll tände jag skärmen och slutligen sjutton noll noll fick den mörkläggas.
Jag böjde ihop den bärbara, tänkte: Ja men så gjorde vi det här igen då. Steg upp, kopplade hunden och gick min vanliga promenad som sannolikt var det enda som höll min hjärna vid liv efter hundrafemton vänliga och varma hälsningar.
Dag 380 på hemmakontoret. Jag inser att mina händer endast aktiveras av tangentbordet och att mina ögon mestadels stirrat på mellanskärm > liten skärm > mellanskärm, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. Mina händer i samma position, klick klick klick, sedan: vika ihop datorn. Kanske öppna ett yoghurtlock, klappa en rufsig hundpäls. Greppa tag i vattenglaset, glugg glugg, sova och göra om. Tangentbordsgymnastik tills öronen går i lås, Finland blir världsmästare i fotboll och helvetet fryser till is.
Vi använder inte våra händer längre. Inte jag, inte mina kollegor, kanske inte du. Vi pillar och petar inte, vi böjer och greppar ej. Att hålla i mobilen och dra pekfingret över skärmen är inte det samma. Att lyfta gaffeln medan hjärnan distanserar sig till melodierna av ännu en rörlig bild på streamingtjänsten räknas inte. Att klä på och av sig. Det räknas inte.
Jag reste hem till Finland över julen, bosatte mig i vår sommarstuga med en syster och två hundar med varsin personlighet. Vi klippte, klistrade och målade i färg. Dioraman och tunnelkort växte fram och snart byggde vi ett miniatyrrum som fick placeras i bokhyllan. Klippklistermålandet höll på i timmar och fortsatte i dagar. Vi lockade med övriga familjemedlemmar och snart var huset en DIY-fabrik utan slut i sikte.
Men det här är inte alldagligt. Det här händer när jag landar i tvåhundra år gamla stugor och slasket plaskar utanför. Mina fingrar vaknar till liv, min koncentration riktas mot de minsta små pappersdelar och om och om igen får jag tvätta händerna för att göra av med limhinnan som lagt sig. Plötsligt är jag sju år igen och tiden har slutat att existera.
Vi behöver de händer vi fått. Det är viktigt att de får jobba och göra allt det de klarar av. Klick klick klick är bara en av många aktiviteter – och definitivt inte den mest utvecklande.
Kanske säger du nu: ja men jag kan inte måla och heller kan jag inte rita och jag tror inte ens att jag äger en enda Fiskars sax. Du säger också: allt jag gör blir fult.
Jag ler försiktigt. Älskade vän. Det handlar inte om det, om vad du kan eller hur fint det blir. Faktum är att det är totalt irrelevant… ja, till och med ointressant. Det handlar inte om vad någon annan tycker om det du skapat. Du behöver inte identifiera dig som kreativ, påhittig eller duktig på ett enda plan, för att vara tillåten att använda dina händer. Inte bara är allting idag ett evigt mobilstirrande, livet självt har blivit en rad prestationer för att se vem som gör det bäst. Internet föddes 1989. Vad gjorde vi innan? Kikade vi in genom folks salongsfönster för att se vems julpyssel som var vackrast, eller var vi lyckligt omedvetna om att det vi skapade eventuellt var fulare än vår nästas?
Världen är en handfri plats, en plats för hemleverans och hissar, elcyklar och robotgräsklippare. Ett klot i rymden där vi slutat sy, sticka, virka, slutat bygga själv och reparera hemma, slutat välja våra matvaror i butiken för att få dem hemskickade i en kartongförpackning med texten ”hej är du fräsch” i stället.
Dag 380 på hemmakontoret. Fingrarna har max greppat tag om tandborste, sked och dörrhandtag. Pengarna rullar in men hjärnsubstansen verkar rinna ut, där flyter den omkring på golvet och vet inte vart den ska ta vägen. Klockan är sjutton noll noll och solen har redan börjat tjäna andra världsdelar. Jag orkar inte tänka på någonting vettigt längre idag. Det enda jag vet, är att jag aldrig mer vill jag vara kontorsråttan som föll så här hjälplöst och handlöst, varenda en dag.
-Julia
Klicka gärna på hjärtat nedan om du gillade artikeln!
Följ FALKA på sociala medier:
Instagram
Facebook
Linkedin
Artikeln har uppdaterats januari 3, 2025
Lämna ett svar