Idag är det två år sedan jag senast satt i ett flygplan, två år sedan jag började leva flygfritt. Jag bodde då sommaren i Köpenhamn och skulle åka tillbaka dit från Åbo, efter en liten trevlig vistelse här hemma. Innan det hade jag hunnit flyga oändligt mycket i mitt liv såväl inom Europa som över olika oceaner, även om jag visste hur stora utsläpp och hur negativ miljöpåverkan flygandet har. Men det var svårt att släppa något sådant som gav så många möjligheter, svårt att låta bli helt. Och jag gjorde ju redan så mycket annat för planeten, att jag tänkte att det inte kunde vara så stor skillnad med en flygresa här och där.
Idag är det som sagt två år sedan jag flög senast och därför känns det också lämpligt att ta allt från början och berätta hur jag en dag insåg att jag inte behövde det i mitt liv längre; berättelsen om hur jag lärde mig att leva flygfritt.
JAG LÄRDE MIG ATT LEVA FLYGFRITT
Jag har brytt mig om miljö och utsläpp och hela faderullan sedan jag var barn. För mig var kampen för vår planet den allra viktigaste. Ändå gjorde jag som sagt många flygresor varav de flesta helt klart kunde ha undvikits. Jag såg så många möjligheter och var så oerhört ivrig på att få resa igen och igen och igen.
En avgörande orsak till att jag kände att jag aldrig skulle kunna sluta flyga, var för att jag behövde se Thailand, behövde uppleva stora delar av Afrika, behövde resa runt på Grönland. Behövde. Jag kände att jag inte skulle vara en fullvärdig människa om jag inte sett vissa delar av världen, av vilka de flesta nästan var ett måste att flyga till om man ville komma helskinnad och snabbt fram.
Men så började jag fundera över det på djupet. Varför kände jag egentligen att jag ”behövde” se vissa specifika platser? Vad i min natur, vad i min kropp skulle inte överleva om jag inte sätter foten i Thailand? Var det verkligen något jag fysiskt behövde för att inte dö, eller var det något annat som låg bakom?
Min fråga till mig själv blev: varför vill jag se just dessa platser?
Den här frågan symboliserar nog en vändpunkt i mitt liv. Det var den dagen då jag förstod varifrån mitt (och kanske många andras) behov för att resa med flyg kommer ifrån. Jag förstod att det inte alls är något i vår natur, något vi inte kan påverka, utan verkligen precis och exakt något vi kan påverka. Jag insåg att jag velat se Thailand så länge jag kan minnas, därför att så många andra pratar om det. För att Instagram fylls av bilder av turkosa hav, vita sandstränder och kokosnötter man dricker ur med sugrör. För att alla runt mig pratar om hur de backpackat i Sydostasien, för att ”alla” andra varit där. Jag blev lockad för att det snackades om det överallt. Kände att dessa destinationer var ett måste. Något som behöver finnas på vår lista av saker att göra medan vi lever, annars är man ingenting.
Att inse att mitt behov för dessa platser inte kom inifrån mig själv, var också det som gjorde det lätt att sluta flyga. Det kändes nästan som att en tyngd föll från mina axlar då jag hittade grunden till detta flygbehov.
Jag tror det här fungerar som med vilka som helst andra trender – ju mer vi ser någon annan göra något, desto mer tror vi att det också är något för oss. Att vi också måste göra så. Thailand, backpacking, Australien och vattenfallen i Bali blev trenden jag trodde att jag måste följa. Men när man riktigt tänker efter: varför skulle jag måsta det? Varför skulle jag behöva besöka just dessa länder? Svaret var så enkelt egentligen: jag behövde inte se något land överhuvudtaget. Det finns inte inskrivet i människan att man måste vistas på vissa specifika breddgrader.
Läs också:
– 5 orsaker att planera en resa i hemlandet i år
För mig var det lätt att ta farväl av flygandet, för att det för mig nästan alltid bara varit så kallat nöjesflygande. Semester, for the fun of it, för att jag själv valt det. Men jag vet också att inte alla andra är i samma situation som jag.
Någon kanske har en person de älskar på andra sidan jorden, någon annan kan inte påverka hur mycket hen reser i sitt jobb. En person måste fly sitt land och åka så långt bort som möjligt för sin egen trygghet, en annan kanske bor på Grönland där enda sättet att ta sig fram mellan städer är med helikopter. Osv. Det finns så klart undantag och människor som faktiskt behöver flygandet för att klara av vissa saker. Jag minns en gammal bekant som var sjuk i cancer och måste resa iväg för att bli botad, då var flyget enda valet. Och alla dessa undantag måste så klart få vara okej – och de är.
Jag tror själv att det viktigaste är att vi minskar på nöjesflygandet och istället hittar alternativ som gör oss lika lyckliga men som inte kräver flyg. Jag kan med andra ord ha mitt liv som det är – och älska det – utan att någonsin få uppleva Thailand som så länge var min dröm.
Det tog mig som sagt ett tag att komma till den här insikten. Det tog lång tid för mig att acceptera att jag kanske en dag måste leva flygfritt om jag vill kämpa för vår planet. Det var som med många andra processer i hjärnan, de behöver mogna lite först innan man blir okej med dem. När jag väl var där och bestämde att den där flygresan 29 juli 2018 var den sista jag skulle göra, öppnades en helt ny värld för mig. En värld jag inte förstått att ens fanns, en bättre värld.
Nu var nämligen inte Thailand och resten av Sydostasien tillgängligt på samma sätt längre (även om man faktiskt kan komma till Thailand landvägen härifrån!) och istället fick jag upp ögonen för alldeles fantastiska gömda pärlor i min närhet. Ön Kökar, västkusten i Sverige (fortfarande en dröm att besöka), interrail i Europa. Och så mycket mer.
Jag fick upp ögonen för att resa inom Finland och på något sätt lyckades jag också omdefiniera ordet ”resa” i samma veva. För mig betyder inte en resa längre en lång färd långt långt bort, idag betyder en resa vad som helst som är ett avbrott i vardagen utanför min hemstad. Ett besök på sommarstugan, en minisemester i Helsingfors, en cykeltur till Gustavs. En resa behöver inte vara dyr och tidskrävande längre och är därför också mycket mer människovänlig vill jag påstå. Heja lokala upptäcktsfärder!
Läs också:
– Att resa lokalt är kul – minisemester i Helsingfors
När man tänker efter: är det inte konstigt att jag besökt Filippinerna men inte finska Lappland? Eller att jag sett delar av Florida och New York men inte den där västkusten i Sverige? Skulle det inte varit för att just dessa platser (Filippinerna, USA m.m.) marknadsförs som heta ”måsten”, skulle jag kanske istället ha förstått att titta runt mig i min närhet. Här finns sist och slutligen så mycket att se, bara på en radie på 100 km runt Åbo. Med ett öppet sinne kan vi få göra helt underbara resor i vårt hemland och må lika bra av dessa som av en flygresa långt bort.
För några år sedan när man började prata mer om att leva flygfritt och då flygbojkottandet blev trendigt, pratades det också mycket om flygskam. Idag känner jag inte att flygskam känns som något jättekul eller nödvändigt. Att döma människor för deras personliga val är väl ändå lite 2008?
Däremot tycker jag att den här artikeln har en viktig poäng, då jag lite rotat i varför vi överhuvudtaget vill flyga så mycket och så ofta. Att vi förstår att det snarare handlar om att man blir lockad och påverkad av andra, än att det skulle vara något vi inte kan leva utan, det är viktigt. Och att vi förstår att det inte gör något om vi inte hinner jättelångt bort på en veckas semester för att vi inte längre flyger, utan att vi istället ser det fina i allt som finns nära hemmet. Det är två oerhört viktiga saker att ta med sig om man själv vill minska på sitt flygande. Dessa grundstenar för detta liv utan flyg är allt.
Att ge upp flyget och istället börja leva flygfritt, har hur som helst varit ett av de bästa beslut jag fattat. 29 juli 2018 flög jag tillbaka till Köpenhamn och bodde där i en månad till innan jag sedan tågade upp till Stockholm och åkte färjan över till Åbo med mitt pick och pack. Jag var inspirerad, nyfiken och alldeles till mig av idéer på allt jag nu kunde göra då flyget inte längre var ett val. Jag kände verkligen att det snarare öppnade dörrar än stängde dem. I maj och juni 2019 åkte jag och killen på världens bästa resa tack vare det här nya flygfria livet – vi tågluffade genom Europa. Vi såg allt från gulliga får uppe i Skottland, till klippiga berg på franska kusten, det bästa hostellet vi någonsin upplevt i Lake Como, sorgliga men viktiga muséet i Auschwitz och underbara Berlin och Köpenhamn på vägen upp igen.
Jag är så tacksam att jag kan välja att leva flygfritt utan att det är bort från mig själv. Så tacksam att det gör mig glad och fungerar för mig och hoppfull inför att höra att någon annan också hittat till det. För det gör livet rikare på alla sätt.
Stor kram. Alla bilder är från vår interrail-resa.
Läs också:
– Drömresa utan flyg: Interrail och tågluff genom Europa
– 11 enkla tips för hållbart resande 2020
Hur gör du för att resa hållbart?
Klicka gärna på hjärtat nedan om du gillade artikeln!
Följ FALKA på sociala medier:
Instagram
Facebook
Linkedin
Artikeln har uppdaterats augusti 26, 2023
4
Hur gör man om man har som yrke att jobba ombord på flygplan då?
Världens underbaraste jobb!
Hej Cecilia! Jag säger ju såklart inte att man inte får eller ska flyga men jag tror absolut att vi måste minska på mängden flyg och oljeindustrins påverkan på miljön. Älskar man sitt jobb är jag väldigt glad för det och alla väljer vi så klart själva om vi vill flyga eller ej! Men jag tror många kämpar med att man gärna skulle sluta flyga men känner som jag gjorde – att det är bort av en själv. Med min text hoppas jag kunna visa att det finns alternativa sätt att resa för dem som gärna fortsätter resa men vill undvika flyg : )